"Milk" av Gus Van Sant

En film som går rakt in trots den lågmälda tonen. Styrkan ligger i att den berättar en sann historia, att Sean Penn är fenomenal i sitt spel av politikern Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle mannen att inneha ett politiskt ämbete i USA, i fin klippning och noggranhet med detaljer. Och så vidare.

Att Sean Penn är en god skådis vet alla som har sett honom. Han har en stark närvaro som han i denna roll använder på ett mycket balanserat sätt.

Inledningsvis känns filmen lite trögstartad och svår att få grepp om (jag var inte så väldigt väl påläst - man ska ju faktiskt inte behöva vara det) men den lite trevande inledningen, som visar den knappt 40-årige Harvey Milk när han är ute och raggar och träffar den Scott som kommer att bli hans livs kärlek, går sedan över i en tätare berättelse där vi ser resultatet av hans patos för de homosexuellas sak i samhället.

Hans relation till Scott visar på en kärleksfullhet som vi heterosexuella mår bra av att se som påminnelse om att kärlek är kärlek vem som än är objektet. Filmens fokus ligger inte i gestaltningen av sexualiteten främst. Fokus ligger på den kamp som drivs av Milk och hans vänner för homosexuellas rättigheter och mot det bigotta USA.

För lika mycket som filmen är en hyllning av Milk, ger den en skarpt tecknad bild av homofobi, rädslan för det avvikande och det ängsliga bevakandet av den egna härden. Jag tycker att retoriken i filmen inte kan annat än övertyga och det är ett viktigt stycke nutidshistoria som vi tar del av.

USA är extremernas land. Lika mycket som städer i Kalifornien och New York fungerade och fungerar som fristäder för människor med andra livsstilar än de mest traditionella och konservativa, lika mörka hål av trångsynthet kan man finna på andra platser i detta stora land.

Allt detta får vi se genom den film som Gus Van Sant skapat med hjälp av enastående skådespelare (även flera av birollsinnehavarna är mycket bra) och inte minst, de fantastiska dokumentära filmavsnitten som ökar på närvarokänslan och känslan av att detta är en sann berättelse.

Inledning och avslutning gör mig lätt skakig och jag tror jag sent kommer glömma Sean Penn i denna roll. Det finns dramaturgiska detaljer som stör mig, bland annat gillar jag inte riktigt lösningen med hur själva historien kommer att berättas för oss åskådare, men i stort tycker jag att detta är en film som väcker känslor och inte minst eftertanke. Det faktum att själva ämnet inte exploateras a la Hollywood väcker min respekt. Detta hade kunnat bli så grovt och överexponerat. Här övertygas med mindre medel. Eller, rättare sagt, stor professionalitet.