”The Falls” av Joyce Carol Oates

Varje år spekuleras det i vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur och ett namn som ofta nämns är Joyce Carol Oates. Denna amerikanska författare föddes 1938 utanför New York på landet, och gick i en så kallad one-room school   (se till exempel http://en.wikipedia.org/wiki/One-room_school för en uttömmande artikel om denna skolform). Hon gifte sig tidigt och har sedan ägnat sitt liv åt undervisning (för närvarande vid Princeton sedan 1978) och att skriva framför allt romaner. Hennes produktion är mycket omfattande.

Min första läsning av Oates var av hennes roman ”Blonde” som bygger på Marilyn Monroes liv. Boken gjorde mycket starkt intryck på mig. Jag tänker på den, den finns kvar som en stark känsla, en stämning.

”The Falls” blev den andrabok som jag valde för vidare läsning av denna gigant med kanske ett femtiotal titlar i sin produktion. Ett visst fall blev det i min syn på författaren.

Boken inleds med ett självmord. En ung brudgum begår dagen efter sitt bröllop självmord i Niagarafallet. Det är en spännande inledning, där vi efter självmordet får följa den kvarlevande änkan, hennes liv därefter och hur hon i ett nytt äktenskap fortsätter det beteende präglat av förnekelse och kanske omedvetenhet, som vi initialt får beskrivet.

Boken handlar om miljöskandaler, den handlar om kärlek, kärlekslöshet, kontaktlöshet och också om stark kärlek. Som ni ser så saknas det inte viktiga ämnen i boken. Det som däremot saknas är fokus och djup. Oates tar upp många intressanta och fängslande trådar i sin brett upplagda roman. Många av dem tappar hon dock, ofta till min besvikelse. Efter läsningen av romanen undrar jag över flera personer och händelser i boken. Det känns som att ha varit på stort mingelparty där jag fått kontakt med alla men ändå inga.

Djup i analysen av människorna saknar jag också. Huvudpersonen i boken är Ariah. Hennes personlighet är till en början intressant och fyller en med nyfikenhet, något som Oates är mycket skicklig på att bygga upp hos läsaren. Hon beskriver framför allt Ariah via en sorts yttre betraktelse där hennes inre tycks står enigmatiskt kvar för läsaren, dock alldeles för länge, långt över det att det känns relevant för i varje fall denna läsare. Ariahs irrationella beteende och ofta hjärtlösa sätt mot omvärlden lämnas ingen förklaring till och det tomrum Oates lämnar läsaren i känns mest fegt.

En intressant figur i boken är hennes make nummer två, Dirk Burnaby. Hans personlighet är också initialt spännande att stifta bekantskap med men den lämnas därhän och förpassas så småningom till en plats i scenens skugga.

Skicklig som författare är Oates dock på många vis. Hon har ett sätt att bygga upp karaktärer med en lös hoppsättning av inre monolog (i denna bok i kursiv stil), vems är inte alltid helt klart, yttre personbeskrivningar och stora svep med naturbeskrivningar som ofta ger personerna i romanen ytterligare färg. Hon är en riktig storyteller på så vis att hon kan hålla oss på halster länge, för den goda och långa läsningens skull. Rätt ofta händer det dock i denna roman att jag tappar tålamodet. Det blir för drygt, helt enkelt.

Men jag läste romanen, från början till slut. Slutet är inte bra, för övrigt. Och hur vi minns böcker och totalvärderar dem har till rätt stor del att göra med hur de slutar, är det inte så? Slutet på ”The Falls” känns som det var fixat på en lunchrast, alldeles alldeles före det att deadlinen för bokens färdigställande går ut. Inget högt betyg alltså.

Jag rekommenderar istället ”Blonde”. Varmt.

Kommentera!