Paul Austers ”The Brooklyn Follies”  

Det är alltid intressant att se över recensioner från kultursidorna när man har avslutat en bok. Efter att ha läst ut The Brooklyn Follies   (den senast publicerade romanen av Auster som enligt Wikipedia kom på danska i maj 2005 och först i november samma år på engelska. Jag har dock inte kunnat få detta kuriösa bekräftat från annan källa) tittar jag därför på en   från The Guardian och en från The Observer. Båda skribenter, själva skönlitterära författare, är lätt nedlåtande i sin bedömning, även om de erkänner att boken har ett feelgoodvärde, som en av dem uttrycker det.

The Brooklyn Follies handlar om Nathan Glass, som har lungcancer och har bestämt sig för att flytta tillbaka till Brooklyn under sin sista tid i livet (som verkar bli längre än han har trott). Nathan berättar historien vi läser och ger sin systerson Tom Wood, rollen som hjälte i romanen. Huruvida denna rollfördelning är vad läsaren upplever är mindre intressant, för romanens befolkas av flera viktiga personligheter, bland andra Harry Brightman (tidigare Dunkel. Ja, ni ser, de heter Glass, Wood, Brightman och Dunkel. I vilken mån namnen är betydelsebärande kan diskuteras. Jag tror att Auster mest lattjar. Dickens gav ju ofta sina romanfigurer namn som beskrev personerna. Och det finns något av Dickens hos Auster) och BPM som står för Beautiful Perfect Mother. Vi har också lilla Lucy som, trots att hon tiger större delen av tiden vi som läsare möter henne, har en avgörande roll i händelsernas förlopp.

Nathan tror att han ska dra sig tillbaka och bara dö. Men hur går det till i en Austervärld där ständigt slumpen gör att det människan planerar går om intet. I detta fall blir det inte något tillbakadragande utan Nathan kommer att bli en viktig faktor i Toms liv, och även i flera andras liv. Boken utspelar sig året före 9/11 och beskriver en mans resa från olycka och ensamhet till lycka och gemenskap. Boken avslutas två timmar före planen flyger in i skyskraporna. Längre än så får vi inte följa med på bokens resa.

Feelgoodbok, ja, det kan jag köpa. Boken fick mig att må bra. Ja, inte bara det, den fick mig att få tårar i ögonen. Stämningsläget jag emellanåt hamnade i påminde mig om det jag ofta har fått när jag har läst Dickens. Det är roligt, dråpligt, överdrivet, varmt. Och Auster har ett sådant sinne för timing och språklig stil!

För en riktigt fenomenal stilist är Auster. Hans språk är lätt men exakt och sofistikerat på en gång. Han kan det där med inledning: ”I was looking for a quiet place to die.” Han kan konsten att göra texten till något mer än en resa mellan punkt A och B i berättelsen genom att bjuda läsaren på tankar som vi kan känna igen oss i: ”Reading was my escape and my comfort, my consolation, my stimulant and choice: reading for the pure pleasure of it, for the beautiful stillness that surrounds you when you hear an author's words reverberating in your head.” Ja, faktum är, att det är just häri hans känsla för timing finns, som en långsam rörelse framåt, men som är så hårt styrd att vi som läsare kan känna författarens makt över oss. Och vi vet att något kommer att hända. Och vi är beredda att vänta på det så som Auster låter oss vänta.

Det hade inte varit en bok av Auster om det inte hade varit tillfälligheter som styrde händelseförloppet och detta manér Auster har kan ibland kunnas för mycket som just ett manér.

Om han inte bara hade gjort det så förbaskat bra! Det är som att bli medlurad in i hans värld där fantastiska saker KAN hända, faktiskt.

Jag påminns ofta om Augie Wren's Christmas Story, novellen som filmen Smoke bygger på. Det är samma sago-lika känsla, en god sagoberättares överenskommelse med sin åhörare eller läsare: Vi vet båda att det kanske inte är sant. Men att vi sitter här och lyssnar eller läser. Det är sant, for the pure pleasure of it.