"Den perfekte vännen" av Jonas Karlsson

Recensenterna hyllar författaren och skådespelaren Jonas Karlssons språk och stil. Och visst, det är vasst och med en enkel elegans han skriver. Men det är i syntes med hans ämnesval som det blir så förödande bra.

Det är något ensamt över Karlssons värld, Karlsson och hans vänner. I den här andra novellsamlingen av honom handlar det ofta om vänskapsrelationer. Dock inte den över hundra sidor långa "Rummet", samlingens kanske bästa novell.

Texterna handlar om märkliga relationer där individerna är osäkra inför den andres intentioner och tankar. Det finns en djup okontakt mellan individerna som Karlsson gestaltar på ett sorglustigt sätt. Man ler och våndas. Stilen är lakonisk, undertexten talar.

Också förljugenhet, hur vi gör oss till inför varandra, kommer upp som ämne. I novellen "Eliza", berättad i andra person som till ett du, får vi känna Lenas chock när hennes make som normalt brukar te sig vara hennes budsförvant, helt plötsligt är en helt annan person när fina gäster, Eliza och Gustaf, kommer på besök. Hon kontrar med att rapa och dra ramsan: "Tack för maten den var go Mitt på bordet stod en ko Kon hette Eliza Börja bajsa".

I novellen "Cirkus" försvinner en vän på en cirkusföreställning. Den som blir kvar söker efter sin förlorade kompis samtidigt som han bygger upp en kontakt via dennes mobil där alla repliker är musikaliska. Novellen är förstås ett gottebord för den som känner till musiken vilket jag inte gör, men jag njuter av hur Karlsson gestaltar det frenestiska systematiserandet av musik som huvudpersonen håller på med, som något både intressant och lite sjukt.

I "Rummet" som jag nämnde tidigare tycker jag att Jonas K är i sitt esse. Den handlar om en man som kommer till ett nytt jobb på en myndighet. Han upplever sig inte som tvångsförflyttad men som läsare inser man snart att detta är en rätt udda person, ja kanske är han psykiskt sjuk? Fast så beskriver inte Karlsson det. Inifrånperspektivitet får oss att undra om huvudpersonen är märklig eller hans omgivning. Karlsson går inte i spåren sjuk/frisk, nej, detta är Kafka på svenska, Kafka med ena munpipan upp.

Det nya jobbet erbjuder ingen högre lön. Men Björn som huvudpersonen heter, är ändå nöjd. Snart utarbetar han vad han kallar en "personlig strategimall för att maximera sitt arbete". Han vill ha försprång till sina kolleger.

Miljön beskrivs med satirisk penna. Här gäller det gäller att skriva myndighetsutlåtanden rätt, med rätt sorts språk och myndigheten är strängt hierarkiskt organiserad. När Björns mycket udda beteende accelererar och han börjar gå in i ett rum som inte finns utom i hans värld, då sätts kollegialiteten på prov och elakheten och den bristande empatin hos merparten av kollegerna kommer fram. Det är en obehaglig stämning åt lynch- eller mobbningshållet och man känner igen hur ett latent missnöje kan välla fram ur en grupp när möjlighet ges.

Det är en lysande novellsamling det här. Men som sagt, inte bara stilistiskt. Jag tycker att Jonas Karlsson väldigt framgångsrikt gestaltar det inre livet mot det yttre beteendet. I novellen "Marcus" gömmer sig huvudpersonen under sin bästa kompis säng under många timmar. "Jag kom att tänka på när farfar och jag var i skogen. Jag på rygg i det höga gräset med cykeln bredvid mig. Vattnet kluckade vid sidan om mig. Jag hade aldrig tänkt på det ögonblicket förut och det slog mig att det var ett rent minne, ett äkta minne. Utan uppbackning av artificella minnesmekanismer. Inga foton, ingen dagboksanteckning, inga videofilmer eller ens vittnesuppgifter. Farfar var död sedan länge och jag kunde inte minnas att jag någonsin nämnt det för någon." Ett rent minne. De finns hos oss alla och de är de bästa, de mest betydelsefulla.

Till sist några ord om novellen "Beställningen" som jag tänker mig är på många vis en text som handlar om Jonas K och skrivandet. Eller någon annan som kan känna press och förväntningar från omvärlden vad gäller ens skapande.

För konstnären Arvid i novellen är målandet något som handlar om att fatta beslut. Han ritar ett streck, han ritar ett till. I efterhand kan han ofta uppskatta det som hamnade snett, eller det som var ett rent misstag. De han inte gillar är de "han ritat dit, inte för att han sett dom men kanske för att han tyckte att han borde ha sett dom. Eller - ännu värre för att han trodde att någon annan hade sett dom. Dom fick alltid honom att tänka på historien om kejsarns nya kläder." Han vill att linjerna ska vara äkta och det sker när han litar på sin spontanitet. "Han insåg att utan den beslutsamhet som blivit något av hans signum, ett slags direkthet och tveklöshet som han bara ägde i dessa konstnärliga sammahang och aldrig annars i livet, men vars ingrediens i skapandet var absolut nödvändig, utan den var han inget."

Jag tänker mig att detta är en ren känsla kring Karlssons skrivande som han förmedlar. Och är det inte så, så kan jag ändå känna igen det. Det man skapar, om man gör det ärligt, innebär att man följer sin intuition och litar på den. Och att i det är man det man vill vara.

I stort tycker jag som ni förstår att detta är en lysande samling noveller. Jag tycker att han har vuxit som författaren sedan förra samlingen "Det andra målet" som var mycket bra den med. Denna samlingen talar ännu mer allvar.