"Du levande", en film av Roy Andersson

En oroande film. En unik film. Jag är starkt påverkad av "Du levande", en film som snarare handlar om dem som längtar efter att leva än dem som är levande. Det inledande Goethecitatet riktar en uppmaning till oss: Lev medan du är här. Det som följer på detta är kyla.

Det finns ett försonande drag i denna film av Roy Andersson. Den handlar om människor som är ensamma, isolerade, men också längtande. I sina drömmar lever de upp och där händer det som de önskar och som vi önskar dem.

Att relatera storyn i denna film är svårt eftersom jag ser det som ett flertal berättelser med gemensamma nämnare. Men jag fastnar för den om den unga flickan som ensam i sin kärlek till idolen, den häftige gitarristen i gruppen Black Devils, uthärdar väntan på honom som hon inom sig har gjort till sitt enda tänkbara kärleksobjekt. Det är sorgligt, så vanligt, tragiskt men mycket trovärdigt. I hennes dröm får de varandra och i den sekvens där drömmen spelas upp lirar Roy Andersson på en surrealistisk bana, och det blir så underbart roligt och sorgligt – denna dubbelhet som finns filmen igenom. Det roliga både accentueras och bryts, av musiken i filmen som är värd flera rader i sig. Men se istället filmen, och lyssna!

Jag fastnar för flera personer men nämner bara en till: Den gamle mannen som är med på ett studentjubileum vilket väcker starka känslor till liv inom mig. Precis som TV-serien Upp till kamp, får detta mig att minnas andra känslor som jag hade som ung i Lund på 70-talet: Den rädsla som jag kunde känna inför de starka studenttraditioner av mycket konservativt slag. I filmen beskrivs sammankomsten i bilder som ger associationer till nazistiska sammankomster. Helt klart ingen tillfällighet.

Den gamle mannen blir kallad ut till telefonen och tar ett samtal från sin son som tigger pengar. Du borde skämmas, säger fadern till den tiggande sonen. När samtalet avslutas, suckar pappan. Det finns sorg där, trots anklagelserna om sonens otillräcklighet. Och den sorgen bottnar i kärlek.

För det här är en film som i hög grad handlar om längtan efter kärlek och närhet och också frihet. Det sista tänker jag på mot slutet av filmen när flera av de personer som figurerar i filmen vänder sina blickar uppåt. Mot himlen. Slutbilden är därför som jag ser det, rätt knäckande. Det blir till sist ingen munter bild av mänsklighetens möjligheter som vi lämnas med.