”Everyman” av Philip Roth

Varför beskrivs så ofta medelålders mäns sexualitet som en stor nödighet som måste tillfredsställas nu genast,   och helst med ett ung sexig kvinna, hälften så gammal som mannen. Så tänker jag när jag har kommit en bit in i kortromanen Everyman av Philip Roth.

Zadie Smith, vars senaste bok jag just har avslutat, gör en liknande beskrivning av den medelålders mannen. Men hon är en ung kvinna, och det är inte Roth! Han borde väl kunna teckna en mer nyanserad bild?

Men när jag nu har avslutat boken så har jag omvärderat den: det är en sorgsen, emellanåt oerhört vacker, och mycket gripande bok. Ett exempel som är en minnesbild av känslan efter barndomens paradisiska sommarbad som huvudpersonen beskriver:

He ran home barefoot and wet and salty, remembering the mightiness of that immense sea boiling in his own two ears and licking his forearm to taste his skin fresh from the ocean and baked by the sun. Along with the ecstasy of a whole day of being battered silly by the sea, the taste and the smell intoxicated him so much that he was driven to the brink of biting down with his teeth to tear out a chunk of himself and savor his fleshy existence.

Här, där Roth beskriver en annan extas än den gubbsjuka sexuella, kommer nästan tårarna till mig i hans vackra beskrivning av den personliga sinnliga njutningen. Och det finns många sådana stycken som griper mig och får mig att läsa om och om.

Boken inleds med att vi får, helt Bellmanskt, stå med vid huvudpersonens begravning. Därefter backar berättandet och vi får följa med i historien om Everymans liv, berättad genom honom, dock i tredje person.

Han har svikit sina hustrur, han har svikit sina barn. Han är ensam när han går mot det slut han är skräckslagen inför. Han ser att han har kastat bort den sanna gemenskap han har haft med sin hustru Phoebe genom att vara henne otrogen med den unga danskan Merete. Här tycker jag dock att boken inte känns trovärdig. Roth beskriver en, i mina ögon, känslomässigt osannolik förbindelse med ett osannolikt förlopp. Kanske är den Rothsk men jag tror inte på den.

Nej, styrkan i denna korta roman ligger inte i att ge en läsaren en sensmoral att ta till sig. Nej, styrkan finner vi snarare i de nakna, så skönt formulerade tankar som kommer till den åldrande mannen. Att livet inte fortgår efter döden ser berättaren som något självklart. Kanske just därför blir det så starkt när han mot slutet av boken besöker den judiska begravningsplats där hans föräldrar, som han älskade djupt, ligger begravda och reflekterar:

They were just bones, bones in a box, but their bones were his bones, and he stood as close to the bones as he could, as though the proximity might link him up with them and mitigate the isolation born of losing his future and reconnect him with all that had gone.

Eller som här, på sista sidan, kanske alldeles före dödens ankomst, en fortsättning på minnena från barnaårens havsbad:

Nothing could extinguish the vitality of that boy whose slender little torpedo of an unscathed body once rode the big Atlantic waves from a hundred yards out in the wild ocean all the way into the shore.

Boken är ojämn och gör mig emellanåt illa till mods. Men i slutändan är det vitaliteten i språket och beskrivningen av en människas starka längtan att förbli vid liv, att inte utplånas, som stannar med mig efter att jag har stängt boken om Everyman.