”Hämnden” av Susanne Bier

Det finns en scen i Susanne Biers ”Hämnden” där jag börjar känna att jag nästan inte orkar se färdigt filmen. Jag förstår först efteråt varför – i den scenen ser jag gestaltat den sorts aggressivitet som jag vet finns hos en del rätt vanliga medborgare, ofta män. En aggressivitet som kan släppas loss av för mycket sprit, en provokation.

Och efter den scenen följer en räcka scener som är svåra att se men som också är oerhört välgjorda. Så när jag lämnar den fullsatta biosalongen känner jag mig skakad, skakig men med känslan av att ha sett en mycket viktig film.

Elias och Christian är två pojkar i de tidiga tonåren som kommer att gå på samma skola. Elias pappa är läkare i ett afrikanskt land och det är hans arbetsmiljö i Afrika som både inleder och avslutar filmen. Elias bor med mamma och lillebror medan pappan jobbar, föräldrarna är på väg att skiljas.
Christians mor har just dött och han och hans far flyttar hem till farmodern. Christian är en välkammad, samlad ung man som tydligt markerar avstånd till fadern som inget hellre vill än att få kontakt med sin son.

Pojkarna möts i skolan där Elias ständigt är utsatt för mobbing av Sofus, en riktigt utpräglad sadist som hånar Elias för hans tandställning och hans svenska ursprung (fadern, spelad mycket väl av Mikael Persbrant, är svensk). Elias har inte en chans mot denne mobbare som utsätter honom om och om igen för sina påhopp.

Läkaren Anton arbetar på ett fältsjukhus dit våldtagna, lemlästade förs. De är offer för rövarband som, likt rövarbanden i ”Vägen”, drar runt på landsbygden och våldför sig på värnlösa. Dessa banditer är hatade av sina offer och ett av många moraliska problem som filmen tar upp är frågan huruvida det är rimligt att hjälpa en sådan amoralisk person som rövarnas ledare när han vänder sig till doktor Anton för att få hjälp med ett infekterat sår (i filmen får man grafiskt se de vita maskarna kräla i såret – Bier skyr inga medel för att visa effekterna av våldskulturen).

Parallellt finns det en annan våldsamhet på Antons hemmaplan. Här mobbas svenskar, själv utsätts han för våld då han försöker sära sin bråkande yngre son från en annan liten kille. Denne lille killes far är våldsam, ja, det är en uppföljande scen med dessa två pappor och deras söner som blir så svår för mig att se att jag nästan vill lämna biosalongen.

På hemmaplan finns vardagsvåldet. I skolan, mellan etniska grupper (om än mycket nära släkt, som danskar och svenskar – Bier visar att vill man hata och förakta så kan man mycket väl använda sig av grannfolket som offer, anything goes bara syftet är ont nog).

Också i den relationen mellan far och son finns det frö till våld. För det är i tystnaden mellan änklingen och hans son Christian som filmens kanske mest förfärliga aggressivitet utvecklas. Sonen är sluten, inne i sina mörka tankar om moderns död och hur han upplevt den. Fadern är hjälplös i sin sorg och oförmåga att få kontakt med sonen. I den glipan, i den tystnaden som skapas här, utvecklas ett våldsamt hat, ett hat utan verkligt mål.

Det är förfärligt. Jag tänker på att hur väl vi än vill våra barn, hur bra vi än är på att ge dem en trygg hemmiljö, att anstränga oss att ge kontakt, se dem och förstå dem, hur väl vi än försöker så kan vi inte skydda oss mot de omständigheter som ibland verkar i motsatt riktning. Bier visar på ett skakande sätt hur våldet finns inom oss som EN möjlig röst. Hon visar dess yttersta konsekvens i det afrikanska mardrömslandskapet. Hon visar med fruktansvärd kraft dess konsekvens i en rätt vanlig familj.

Filmen är enastående skickligt balanserad. Brutaliteten finns i alla former men den visas parallellt med exempel på stor kärlek och medmänsklighet. Men så ynklig kärleken kan te sig jämte våldet, när våldet tar överhand.

Jag är tacksam för att Susanne Bier lämnar oss med en försonande bild, både hos barnen i Danmark och Afrika. Barn är formbara. Ser man dem och älskar dem så kan de påverkas och kanske kan då våldet med all sin kraft, omformas till något annat, i varje fall till insikt.

Det här är en film man inte bör missa. Men bered er på en stark upplevelse och se helst till att ha någon att prata med efteråt.