”In the Country of Men” av Hisham Matar

Hisham Matar föddes i New York 1970 men växte upp i Tripoli och Kairo med sina libyska föräldrar. Boken In the Country of Men som är Matars debutbok är oerhört välskriven, rörande och mycket övertygande.

Det mest imponerar på mig är hur insiktsfullt Hisham Matar gestaltar barnets perspektiv. Romanen, som enligt författaren i en intervju i slutet av den amerikanska utgåva jag har läst, tog honom fem år att skriva, beskriver hur en nioåring påverkas av allt det våld som han blir åskådare till – detta utspelar sig under Khaddafis terrorregims grymmaste dagar.

Coetzee citeras på bokens omslag ”A poignant story of a child exposed too early to the brutalities of Libyan politics”. Och så är det: vi får följa Slooma som han kärleksfullt kallas av sina föräldrar, när han efterhand brutaliseras, och avtrubbas, av allt våld som han blir åskådare till (bland annat tortyrscener på teve) men också hur hans kärlek till föräldrarna förändras. För jag tycker att boken inte bara uttalat handlar om kärlek till land och familj, utan också hur kärlek kan förloras, om än också återvinnas.

Pojken Slooma bor med sin mamma och pappa i ett nybyggt område i Tripoli, nära havet. En dag ser Slooma pappa, som sägs ha åkt iväg på en handelsresa utomlands, helt överraskande gå över Martyrernas torg i Tripoli, i deras egen stad. Han inser att fadern döljer något för honom, och kanske också för hans mamma. Han säger inget om det, och redan här ser man hur ett barn, trots ringa ålder, tvingas anpassa sig till de koder som gäller när rädslan styr. Han känner på sig att han lever i ett sammanhang där att tiga och dölja det man känner är livsnödvändigt och han lär sig förmågan snabbt.

Pappan är engagerad i motståndsrörelsen mot den totalitära regimen, och lever mycket farligt. Den lille pojken förstår inte detaljerna kring detta, han känner bara faran.

Mamman är sjuk, tänker sonen, när han känner hennes obehagliga medicindoft och ser hennes skrämmande och annorlunda beteende: ”When Baba was away and Mama became ill”. Han är arg på fadern som är borta när mamman är sjuk och inser inte att det kan vara tvärtom, att modern blir ”sjuk” (för medicindoften han känner är doften av sprit, som är haram, eller förbjuden i det islamska samhället vilket är skälet till att hon köper det hos bagaren som har det under disken) av att pappan är borta, och behöver spriten för att dämpa ångesten.

En nära vän till familjen som de alla älskar och vars son, Kareem, är Sloomas bäste vän, blir tagen av polisen, och faran kryper närmare. Bland grannarna finns informatörer och stämningen blir mer och mer paranoid efter att fadern en dag försvinner.

Parallellt med att vi får följa händelserna med fadern, hans gripande och beskrivningar av hur mamman hanterar detta sett ur Sloomas perspektiv, får vi följa pojkens inre värld och vad som pågår där. Som exempel hur han påverkas av koranläxorna och historierna om vad som ska drabba de trolösa i helvetet. Han tränar för hettan där genom att gå barfota på husets tak mitt på dagen när föräldrarna sover middag. En underbar men också hemsk scen är den där Slooma i ensamheten under middagsvilan proppar sig full med mullbär. Han äter och äter, han vet att de är förbjudna men kan inte sluta. Det är som att han tappar besinningen och bara vill dränka sig i det förbjudna och i sockret. Det är en enastående bild för hur illa rustad han är att hantera den desperation han börjar känna.

Vi får följa familjen fram till dess att föräldrarna bestämmer sig för att skicka 9-åringen till Kairo (vid 14 års ålder blir pojkar inkallade vid denna tid). De sista sidorna i boken är otroligt starka och här känner man att det finns en djupt självbiografisk koppling i materialet som man för övrigt kan läsa mer om i en intervjutext i The Independent, där historien kring Matars bakgrund klargörs.

Det som mest imponerar på mig är som sagt barnperspektivet – beskrivningar av iakttagelser Slooma gör när han noterar leenden hos de vuxna som inte alls representerar glädje utan genans eller rädsla, repliker från fadern som han minns som fraser, som när fadern talar om grannarna som skvallrar för polisen: ”Weeds, like rumours, need no help”.

In the Country of Men   är över huvud taget en oerhört bra bok. Välskriven, med stadig botten, utan falsk klang som det sant kända alltid är och mycket, mycket rörande. Jag rekommenderar den med eftertryck.