"The Emperor's Children" av Claire Messud

Att läsa en bok som jag aldrig har hört talasom, av en författare jag inte känner till, våndan kring det har jag skrivit tidigare här om i Sett & Läst. Men jag är mycket imponerad och tagen av uppplevelsen jag fick i läsningen av The Emperor's Children.

Den 40-åriga amerikanska författarinnan som dock inte vuxit upp i USA (pappa algerier, mamma kanadensiska) har skrivit en roman som imponerar. Den är välskriven, har en väl genomtänkt story och lämnar många tankar och känslor efter sig inom mig.

I centrum finns tre collegevänner, Danielle, Marina och Julius. Där finns dessutom Marinas far, Murray Thwaite, och Bootie.

Vi får följa de tre vännerna i korta kapitel med snabbt skiftande perspektiv. Danielle försörjer sig som journalist på jobb som inte alltid är vad hon skulle vilja. Marina, med en känd och rik far och en mor som är advokat, har inga problem med brödfödan utan snarare med att få ändan ur vagnen med att få färdigt sin bok. Julius, bög med svårigheter att få en ”riktig” relation, syns mest genom just denna del av sin tillvaro, vilket jag tycker känns lite tråkigt och så typiskt för hur homosexuella gestaltas både i litteratur och film.

En icke oväsentlig person i romanen är Bootie, Marinas kusin och son till Murrays syster. Han kommer från småstaden till New York, med barnsliga förhoppningar om att hitta sig själv i storstaden. Emerson och Musil ger honom tankestoff och snart får han genom sin farbror Murray, som han beundrar mycket, en försörjning och en uppgift, något som dock kommer att leda till en av storyns huvudkonflikter.

Boken rör sig rätt långsamt framåt och det är i gestaltandet av personer via deras yttre beteende och inre tankar, som vi följer händelserna. Det är ofta intressant och träffande. Jag påminns både om Zadie Smiths On Beauty och också om Austen, men det finns inget av Smiths vasshet i analysen av den akademiska världen även om Messud är minst lika kritisk.

Det djupaste engagemanget tycker jag Messud visar för Danielle. Hennes totala hängivenhet för den fadersfigur som hon totalt förälskar sig i, känns vare sig löjlig eller svårbegriplig men djupt tragisk. Hennes osäkerhet och sårbarhet berör.  

Boken rymmer över huvud taget flera fina kvinnoporträtt. Booties mor beskrivs inkännande i hennes ensamhet (dock inte när hon betraktas av sin mor). En av mina favoritscener i boken är när Danielle, i en svår stund, kontaktar sin mor som hon annars ständigt ironiserar över. Modern förstår genast sin dotters akuta livkris vidd och lämnar vad hon har för händer för att stödja sitt vuxna barn. Det är rörande och det slår mig när jag läser detta att man sällan i modern litteratur får beskrivningar av odelat osjälviska modershandlingar. Något är alltid ruttet.

Murrays hustru Annabel märks inte i boken och det känns som en miss. Jag får nästan en känsla av att Messud glömt bort henne. Vissa brister i romanen lika denna, gör att boken inte känns helgjuten. Dock tycker jag att den totalt sett utgör en mycket intressant läsning, inte minst som den, förutom personporträtten, ger en bild av New York och USA under kanske dess svåraste period i modern tid.