”The Tattooed Girl” av Joyce Carol Oates

Semesterresans intressantaste läsning hade jag i romanen The Tattooed Girl av Joyce Carol Oates, min tredje läsa roman av den oerhört produktiva författarinnan.

Boken har brister, jag tycker det finns ”flaws”, här och där, och kan emellanåt känna visst obehag inför det tunga åtagande hon tar på sig i denna roman som bland annat att illustrera och ge bakgrund till vad som föder och göder antisemitism. Hon har tillägnat Philip Roth romanen, vars första person, trots titelns namn, tycks mig vara Joshua Seigl, född av kristen mor och judisk far.

Det går inte många sidor innan jag ser kopplingen till Roth. Seigl har många sidor som jag kan känna igen från Roth-ska män och också hennes sätt att beskriva mannen, känner jag igen något från Roth. Oates säger själv i en intervju som finns med i den utgåva (Harper) som jag har läst, att hon har mött många män som Seigl. Hon har också helt klart, läst och beundrat Roth.

Seigl bor ensam, är mycket rik, översätter, och är författare till en succéroman som vi först efter hand förstår är en roman som omvärlden värderar högt, men som Seigl själv känner skuld inför. Han har skrivit en bok om sina farföräldrar som om de hade dött under Förintelsen, men så är inte fallet, farfadern hör i själva verket till de judar som lyckades komma ifrån Europa i tid. På detta sätt tycker sig Seigl själv ha exploaterat historien, medan andra, så även hans syster, tycker att han har åstadkommit en stor litterär gärning.

Denna skuldkänsla hos Seigl skildras skickligt – den skildras bara som en underliggande obehagskänsla hos honom, som skam. Seigls föräldrar är båda döda men hans syster som bor i Florida lever. Systern, Jet, är sedd genom Seigls ögon en oerhört självupptagen person. När fadern dör ser Seigl dock med överseende på sin syster, ser att hennes sorg är äkta: ”For even narcissists grieve: perhaps narcissists grieve most profoundly, losing those who'd existed to love them and to mirror their exaggerated sense of self-worth.” Tänker Seigl och visst säger detta något om Oates förmåga att förstå den narcissistiska personligenheten.

Men Seigl själv är en svår sort. Han blir sjuk men har oerhört svårt att se detta i vitögat. Till slut blir han tvungen, av olika skäl som varken Seigl eller vi riktigt förstår men som faktiskt just därför gör saken trovärdig, att låta den tatuerade flickan, en ung kvinna från fattig-USA, fult tatuerad av några killar som har utnyttjat henne, drogat ner henne och då låtit en tatuerare göra henne till någon sorts fysiskt freak med de disharmoniska etsningar hon har fått på sin kropp, bli hans assistent. En omöjlig och orimlig kombination.

Det visar sig att Alma, som hon heter, både under sin uppväxt fått höra att judar inte är att lita på och dessutom är kär i en vidrig man som hatar Seigl för att han är jude. Denne Dmitri, som han heter, utnyttjar henne och för honom vill hon trots/just därför göra allt, i sitt självdestruktiva beteende. Hon gör vad hon kan för att förgöra Seigl och kanske på så sätt vinna sin älskares kärlek. Dessa scener är vidriga och, tycker jag, mer vidriga och hatiska än befogat. Det är något som inte stämmer här, men det känns som att Oates glider in i sin Marilynkvinnobild som i och för sig är fascinerande men som jag inte riktigt köper i detta sammanhang.

Emellanåt försöker hon ge oss mer intellekuella förklaringar till Almas fördomsfulla inställning till världen. Om hennes bakgrund i det bergiga Pennsylvania: ”It's seventeen miles to Akron Center where the Consolidated School is. It's twenty-one miles to Frostburg where there's a discount mall and a Safeway. Eighty miles to Pittsburgh. This is not the edge of the world, there's TV.”

Till sist blir det ett möte, en kontakt, mellan dessa två personliga ytterligheter. Det känns inte helt övertygande här heller, men man läser på, Oates är driven som få, hon skriver väl, och emellanåt glimmar det till i personbeskrivningar och dialog. Jag tycker att denna bok, om man jämför med The Falls som var förra boken jag läste, rymmer helt andra kvaliteter och insikter som förmedlas och jag får trots allt rekommendera den, till dem som gillar Oates, där jag tror att denna är en av de bättre romanerna, och också till oss som gillar Philip Roth. Det känns lite som att komma in i hans värld med andra glasögon. Och hon har alltid något intressant att säga om många kvinnors svårighet att hålla sitt inre intakt.